En sorglig historia - om bluffar och förfalskningar i paleoantropologin

Om man granskar paleoantropologins historia inser man ganska snabbt att man inte alls är lika objektiva inom denna forskningsgren som man är inom exempelvis fysiken, kemin och biologin. Fossilforskningen efter människans förfäder är nämligen fylld av kontroverser och bedrägerier, ja, till och med medvetna förfalskningar. Klassiska exempel på detta är Piltdownmänniskan och Nebraskamänniskan.

Bedrägerier och förfalskningar vanliga inom paleoantropologin

Forskaren H. F. Judson visade i en bok år 20041 att den så kalllade objektiva forskningen om människans evolution är ytterst subjektiv, och att förutfattade meningar, bedrägerier och medvetna förfalskningar inte är ovanliga. I det bästa kända exemplet, Piltdownmänniskan, kombinerade man en människoskalle med en apkäke, och färgade dessutom tanden och käkbenet så att de skulle se åldrade ut.

De vetenskapsmän som är involverade i dessa kontroverser är inte bara obetydliga amatörer och lekmän, utan inkluderar många av 1900- och 2000-talets ledande paleoexperter. I gruppen ingår professionella fackmän som hela Leakey-familjen med Louis, Mary och Richard, som alla varit inblandade i anklagelser om felaktiga presentationer, slarvigt arbete och bristfällig dokumentation.

Svårtolkade och bristfälliga fynd

I många år har paleoantropologin kämpat med extremt magra fossilfynd, som påträffats spridda över stora geografiska områden. På senare år har tillgången blivit något bättre, men fortfarande är fynden oerhört svårtolkade. Det kan bli bittra debatter om ett visst fossil verkligen är något nytt eller bara en variant av en redan namngiven art.

Om ett människoliknande fossil anses vara en ny art eller inte, kan avgöras på grundval av en halv millimeters diameter på en tand eller en svag avvikelse på formen av ett lårben. Nya fynd och omarbetningar av tidigare slutsatser förekommer dessutom hela tiden. 2

En annan felkälla är problemet att vara objektiv, när personligt färgade åsikter starkt påverkar tolkningen av ett bristfälligt fossilfynd. Forskarna består av olika grupper som alla har en egen tolkning av hur och var människan uppstått och hur evolutionen sedan gått till. Rivaliteten mellan Richard Leakey och Donald Johanson, som pågått i över 30 år, är ett sådant typexempel (se nästa artikel).

Slår vakt om sina fynd

När nya fossilfynd görs, bevakar man dem ofta svartsjukt och låter inte andra experter få ta del av dem under en lång period av år. Den som gör fyndet är också väldigt sen med att publicera sitt fynd i vetenskaplig press. De flesta forskare har därför i bästa fall bara några foton att göra sina bedömningar efter. Ofta görs bara ett kort tillkännagivande via en artikel i tidskrifter som Nature eller Science. Sedan kan det ta ett tiotal år innan den vetenskapliga dokumentationen görs genom en mera detaljerad beskrivning och avhandling. Louis Leakey hittade sitt fynd Homo habilis redan 1964, men det tog 30 år innan en riktig dokumentation gjordes och den fick en annan forskare, professor Philip V. Tobias göra.

Rivalitet och kontroverser

Skapelseanhängare har också problem med att få granska originalfynden. Dr Jack Cuozzo är den ende som lyckats fotografera och på plats få granska en hel del av fynd som rhodesiamänniskan och neandertalmänniskan. Men det blev svårare och svårare för honom efterhand som ryktet spreds att han var kreationist.

Professor Tim White vid Berkeleyuniversitetet arbetade ett tag tillsammans med Lucys Donald Johanson, men efter en tids meningsskiljaktigheter övergick det till bitter ovänskap:

”White och Johanson talar knappt med varandra längre på grund av tidigare djupa meningsskiljaktigheter om forskningssätt och uppträdande”

... skrev R. Dalton i sin bok.3

Dr Milford Wolpoff, som hade hand om White som student vid Michiganuniversitetet, konstaterar:

”Tim vet det Rätta sättet med stort R. Ett tag tänkte jag att när han väl får en anställning och blir respekterad, lugnar han ner sig. Men jag hade fel. Whites självgoda inställning gör att han blir otroligt oförskämd och arrogant”. 4

Vid ett annat tillfälle hade Richard Leakey invändningar mot Tim Whites tolkning av ett fossil. Leakey berättar:

”Då började White skrika åt mig, kallade mig för diktator och sa att det var en skam att jag skulle vara den ansvarige. Han ville inte ha mer med mig att göra och gick därför till slut ut från mitt kontor och smällde igen dörren”. 5

Förutfattade meningar påverkar

Konflikterna mellan Leakey, Johanson och White visar att åsikter, tolkningar och förutfattade meningar påverkar synen på olika fynd. Fynd kan ofta tolkas på flera olika sätt, eftersom de ofta inte är kompletta. Lucy är förhållandevis komplett, eftersom ca 40% av skelettet har hittats. Ändå pågår fortfarande diskussioner om de ben man hittat verkligen tillhör samma individ. Att kontroverserna kan bli väldigt bittra, beror också på att ära och pengar står på spel. Utan forskningsstöd skulle ingen fossilletare kunna finansiera sin verksamhet.

Piltdownmänniskan lurade världen i 40 år

Fyndet gjordes 1912 i en grusgrop i Piltdown, Sussex, England. Smith Woodward vid British Museum ansåg att fyndet var en felande länk mellan apor och människor. Sir Arthur Keith granskade också fyndet och gjorde en ny rekonstruktion, där hjärnvolymen hamnade runt nutidsmänniskans.

Vid nästa möte för det Kungliga Vetenskapssällskapet gick Grafton Elliot Smith till hårt angrepp mot Arthur Keith och ”ansåg att hans kritik mot Piltdownmänniskan helt och hållet hade sin grund i avundsjuka och äregirighet”. Keith konstaterade senare att ”det var slutet på vår långa vänskap”. 6

I november år 1953 kom dödsstöten, när tidningen Times publicerade bevis från Kenneth Oakley, Wilfred Le Gros Clark och Joseph Weiner att Piltdownmänniskan var ett raffinerat bedrägeri. Fossildelarna var en blandning av tre olika arter. En människoskalle från medeltiden, en 500 år gammal underkäke från en orangutang och tänder från en schimpans. Någon hade medvetet färgat benen, filat på tänderna och färgat dem rödbruna.

Nebraskamänniskan var bara en gristand

År 1922 tillkännagav Henry F. Osborn, föreståndare för Amerikas Naturhistoriska Museum att man hade hittat en ny felande länk mellan apor och människor i en flodbädd i Nebraska. Två av världens ledande tandexperter, William Gregory och Milo Hellman, intygade att den upphittade tanden verkligen hade tillhört en apmänniska.

Fyndmaterialet var visserligen inte imponerande – en enda tand – men det var tillräckligt för att Henry Osborn skulle bestämt påpeka att ”den för tillfället ger ett liten, men oemotsägligt bevis på att apmänniskor vandrade över från Asien in till Nordamerika”. 7

Anatomen Grafton Elliot Smith intygade också att ”den var en primitiv föregångare till Javamänniskan”8 och Henry Osborn underströk att ”denna lilla tand talar sitt tydliga språk om sanningen [om vårt ursprung]”. 9

Men så kom chocken! William King Gregory förklarade i en artikel i tidskriften Science att tanden inte kom från varken någon apa eller människa. Och i februari kunde New York Times avslöja med fet rubrik: ”Nebraskas aptand var en vildsvinstand”. 10

Misstaget bortförklaras av evolutionister

Anhängare till evolutionsläran ogillar att skapelseanhängare skriver om Nebraskamänniskan och menar att fyndet aldrig blev allmänt accepterat bland alla forskare och avslöjades som ett misstag efter bara ett par år.

Men vad man inte korrekt erkänner är att föreståndaren för Amerikas Naturhistoriska Museum tillsammans med flera av sina kolleger totalt missbedömde en enda nersliten gristand och namngav den som ett bevis inför hela världen. Dessutom använde man den som ett bevis i en av världens mest omtalade rättegångar, Aprättegången i Dayton, i syfte att kritisera och förlöjliga skapelseläran.

Här har vi ännu ett exempel på hur förutfattade meningar och önsketänkande tar över och påverkar bedömningar av ett extremt magert bevismaterial, som gör att man övertolkar och drar långtgående slutsatser som inte är tillräckligt underbyggda.

Noter

1. H. F. Judson: ”The Great betrayal: Fraud in Science” (Harcourt, New York) 2004.
2. J. Coyne: ”Why evolution is true” (Viking Books, New York) 2009.
3. R. Dalton: ”The History Man” (Nature 443:268-269), 2006.
4. V. Morell: ”Ancestral Passions the Leakey families and the quest for humankinds beginnings” (Simon and Schuster, New York) 1995.
5. Samma som ovan
6. Johnny Bergman: ”Apmänniskor, har de verkligen funnits?” (XP Media, Handen) sid 33, 2019.
7. Artikel i ”The Forum”, maj 1925.
8. Citerad av Johnny Bergman: ”Apmänniskor, har de verkligen funnits?” (XP Media, Handen) sid 28, 2019.
9. Henry F. Osborn: ”The Earth speaks to Bryan”, The Forum 73: 796-803, 1925.
10.Citerad av Johnny Bergman: ”Apmänniskor, har de verkligen funnits?” (XP Media, Handen) sid 29, 2019