Sista spåren av neanderthalarna?

Publicerad 6 juli, 2011 av pa

Nya arkeologiska fynd som troligen kommer från neanderthalsmänniskan, har – som det sägs – hittats på ”fel” plats och från ”fel” tid. Platsen ligger strax söder om polcirkeln, i de nordliga trakterna av Uralbergen. Tidsdateringen är 33 000 år, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan.[1] [2] [3]

Några fossil från neanderthalmänniskan har inte hittats på platsen. Men enligt forskarna är de verktyg man funnit tillverkade på ett sätt som är mycket typiskt för neanderthalarna. Forskarna drar därigenom slutsatsen att man funnit resterna efter en av neanderthalmänniskans bosättningar. Och detta betydligt längre norrut än man tidigare funnit någon sådan, och från en tid då man trott att de endast levde kvar längst ner i Europa, vid klipporna vid Gibraltar.

Tanken att neanderthalmänniskan klarade sig bra i nordliga trakter är inte ny inom forskarvärlden. Det visar några DNA-analyser som gjordes av för några år sedan av ett forskarteam, under ledning av Svante Päboo vid Max Planck-institutet i Tyskland. Analyserna gjordes av några benfragment från Altai-bergen i södra Sibirien. Till forskarnas överraskning visade deras DNA stora likheter med DNA som utvunnits ur neanderthal-skelett från västra Europa.

Alla forskare ser dock inte DNA-analyserna som bevis för att neanderthalarna nådde fram till Sibirien, utan menar att det kan ha funnits andra forntida människor som haft samma mitokondrie-DNA-sekvenser som neanderthalarna. Först när man studerat även deras mitokondrie-DNA kan man slutgiltigt identifiera även neanderthalarna, säger dessa forskare. Vilket är lättare sagt än gjort. Fossilen från Altai-bergen har daterats till cirka 40 000 år. [4]

Dessa fossil har således en äldre datering än verktygen från norra Uralbergen. Och även om platsen där fossilen hittats ligger på en plats med lägre breddgrader rör det sig om 2000 km längre österut än vad forskarna tidigare känt till. Tillsammans med upptäckten av den nya bosättningen i arktiska Ryssland stärker det många tidigare fynd på neanderthalmänniskans förmåga att anpassa sig. Jämförelser med dagens arktiska folkslag visar att det fordras både en hög teknisk standard och social organisation för att kunna anpassa sig till dessa nordliga trakter.

Källor:

  1. [1] Science 2011 vol 332 sid 841-845, Slimak et al ”Late Mousterian Persistence near the Arctic Circle” ↩
  2. [2] Science News ↩
  3. [3] PhysOrg.com ↩
  4. [4] New Scientist ↩

SISTA SPÅREN AV NEANDERTHALARNA?

Nya arkeologiska fynd som troligen kommer från neanderthalsmänniskan,
har som det sägs - hittats på "fel" plats och från "fel" tid. Platsen
ligger straxt söder om polcirkeln, i de nordliga trakterna av
Uralbergen. Tidsdateringen är 33 000 år, enligt evolutionsteorin och den
geologiska tidsskalan.1-3

Några fossil från neanderthalmänniskan har inte hittats på platsen. Men
enligt forskarna är de verktyg man funnit tillverkade på ett sätt som är
mycket typiskt för neanderthalarna. Forskarna drar därigenom slutsatsen
att man funnit resterna efter en av neanderthalmänniskans bosättningar.
Och detta betydligt längre norrut än man tidigare funnit någon sådan,
och från en tid då man trott att de endast levde kvar längst ner i
Europa, vid klipporna vid Gibraltar.

Tanken att neanderthalmänniskan klarade sig bra i nordliga trakter är
inte ny inom forskarvärlden. Det visar några DNA-analyser som gjordes av
för några år sedan av ett forskarteam, under ledning av Svante Päboo vid
Max Planck-institutet i Tyskland. Analyserna gjordes av några
benfragment från Altai-bergen i södra Sibirien. Till forskarnas
överraskning visade deras DNA stora likheter med DNA som utvunnits ur
neanderthal-skelett från västra Europa.

Alla forskare ser dock inte DNA-analyserna som bevis för att
neanderthalarna nådde fram till Sibirien, utan menar att det kan ha
funnits andra forntida människor som haft samma
mitokondrie-DNA-sekvenser som neanderthalarna. Först när man studerat
även deras mitokondrie-DNA kan man slutgiltigt identifiera även
neanderthalarna, säger dessa forskare. Vilket är lättare sagt än gjort.
Fossilen från Altai-bergen har daterats till cirka 40 000 år. 4

Dessa fossil har således en äldre datering än verktygen från norra
Uralbergen. Och även om platsen där fossilen hittats ligger på en plats
med lägre breddgrader rör det sig om 2000 km längre österut än vad
forskarna tidigare känt till. Tillsammans med upptäckten av den nya
bosättningen i arktiska Ryssland stärker det många tidigare fynd på
neanderthalmänniskans förmåga att anpassa sig. Jämförelser med dagens
arktiska folkslag visar att det fordras både en hög teknisk standard och
social organisation för att kunna anpassa sig till dessa nordliga trakter.

Källor:
1. Science 2011 vol 332 sid 841-845, Slimak et al "Slimak, L. et al.,
Late Mousterian Persistence near the Arctic Circle"
http://www.sciencemag.org/content/332/6031/841.abstract
2.
http://www.sciencenews.org/view/generic/id/74222/title/Stone_Age_cold_case_baffles_scien
tists
3.
http://www.physorg.com/news/2011-05-russian-site-late-neanderthal-refuge.html)
4.
http://www.newscientist.com/article/dn12711-neanderthals-roamed-as-far-as-siberia-.ht%20
ml
SISTA SPÅREN AV NEANDERTHALARNA?

 

Nya arkeologiska fynd som troligen kommer från neanderthalsmänniskan,

har som det sägs - hittats på "fel" plats och från "fel" tid. Platsen

ligger straxt söder om polcirkeln, i de nordliga trakterna av

Uralbergen. Tidsdateringen är 33 000 år, enligt evolutionsteorin och den

geologiska tidsskalan.1-3

 

Några fossil från neanderthalmänniskan har inte hittats på platsen. Men

enligt forskarna är de verktyg man funnit tillverkade på ett sätt som är

mycket typiskt för neanderthalarna. Forskarna drar därigenom slutsatsen

att man funnit resterna efter en av neanderthalmänniskans bosättningar.

Och detta betydligt längre norrut än man tidigare funnit någon sådan,

och från en tid då man trott att de endast levde kvar längst ner i

Europa, vid klipporna vid Gibraltar.

 

Tanken att neanderthalmänniskan klarade sig bra i nordliga trakter är

inte ny inom forskarvärlden. Det visar några DNA-analyser som gjordes av

för några år sedan av ett forskarteam, under ledning av Svante Päboo vid

Max Planck-institutet i Tyskland. Analyserna gjordes av några

benfragment från Altai-bergen i södra Sibirien. Till forskarnas

överraskning visade deras DNA stora likheter med DNA som utvunnits ur

neanderthal-skelett från västra Europa.

 

Alla forskare ser dock inte DNA-analyserna som bevis för att

neanderthalarna nådde fram till Sibirien, utan menar att det kan ha

funnits andra forntida människor som haft samma

mitokondrie-DNA-sekvenser som neanderthalarna. Först när man studerat

även deras mitokondrie-DNA kan man slutgiltigt identifiera även

neanderthalarna, säger dessa forskare. Vilket är lättare sagt än gjort.

Fossilen från Altai-bergen har daterats till cirka 40 000 år. 4

 

Dessa fossil har således en äldre datering än verktygen från norra

Uralbergen. Och även om platsen där fossilen hittats ligger på en plats

med lägre breddgrader rör det sig om 2000 km längre österut än vad

forskarna tidigare känt till. Tillsammans med upptäckten av den nya

bosättningen i arktiska Ryssland stärker det många tidigare fynd på

neanderthalmänniskans förmåga att anpassa sig. Jämförelser med dagens

arktiska folkslag visar att det fordras både en hög teknisk standard och

social organisation för att kunna anpassa sig till dessa nordliga trakter.

 

Källor:

1. Science 2011 vol 332 sid 841-845, Slimak et al "Slimak, L. et al.,

Late Mousterian Persistence near the Arctic Circle"

http://www.sciencemag.org/content/332/6031/841.abstract

2.

http://www.sciencenews.org/view/generic/id/74222/title/Stone_Age_cold_case_baffles_scientists

3.

http://www.physorg.com/news/2011-05-russian-site-late-neanderthal-refuge.html)

4.

http://www.newscientist.com/article/dn12711-neanderthals-roamed-as-far-as-siberia-.html
Share
Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , | Leave a comment

Annorlunda fladdermöss

Publicerad 11 juni, 2011 av pa

Jättefladdermus: Ett fossil av en jättefladdermus, ibland benämnd större musöra, har hittats i nordöstra Spanien. Fossilet är varken stort eller komplett, utan endast ett fragment av ett käkben. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är det daterat till drygt 10 000 år.[1]

För forskarna är det dock ett betydelsefullt fossil, då fossil från jättefladdermusarten inte är särskilt vanligt. Det nyupptäckta fossilet är det andra som hittats på den Iberiska halvön, och forskarna tar det som en indikation på en större geografisk spridning i det förgångna. Idag förekommer jättefladdermusen på den europeiska kontinenten norrut till Östersjön, dessutom i Nordafrika och Mindre Asien. Den har visserligen en bred, men mycket gles spridning och är rödlistad hos IUCN (Internationella Naturvårdsunionen) som en missgynnad art. En enda gång, för cirka 25 år sedan, rapporteradess denna fladdermusart från Sverige.[2]

Fladdermus

Det finns över 1000 arter av fladdermöss, varav några med "annorlunda" egenskaper.

Jättefladdermusen är beroende av gammal uppväxt skog, då den dagtid mest håller till i ihåliga träd, där den oftast även tillbringar vinterdvalan. Med en kroppslängd på ca 8-10 cm och en vingbredd på 40 cm är den Europas största fladdermus. Knappast någon “jätte” alltså, namnet till trots.

Sugskålsfotad: De flesta fladdermöss hänger med huvudet nedåt, genom att fästa tånaglarna vid ojämna ytor. Av fladdermössens 1000 – 1200 olika arter känner forskarna endast till sex arter som hänger med huvudet uppåt.

En av dessa är den sugskålsfotade fladdermusen på Madagaskar, som förutom att hålla huvudet uppåt, fäster på släta ytor. Forskarna har tidigare trott att dessa fladdermöss suger sig fast på träd och plantors breda blad, med fötternas sugskålar. (Se “Nya rön om fladdermöss i Genesis nr 2 2007.) Men en ny forskningsstudie visar att de istället ”klistrar” sig fast med en avsöndrad kroppsvätska. Genom vätskan kan anklar och vrister på fladdermössen händer och fötter fästa på bladens släta ytor.[3] [4]

Marklevande: Ovanligt är det också med marklevande fladdermöss. Här känner forskarna endast till två arter, vilka tillbringar den mesta tiden på marken istället för att flyga. En av dessa tillhör de så kallade vampyrfladdermössen, som lever i Syd- och Mellanamerika. Den andra arten – Mystacina tuberculata – lever på Nya Zeeland. På svenska benämns den kort och gott markfladdermus.

Då markfladdermusen inte använder sina vingar att flyga med gömmer de dem i ett slags membran. På så sätt kan de röra sig på alla fyra på marken. Med hoprullade vingar har de också lätt för att klättra. De har då även hjälp av en extra klo på tummen, som de är ensamma om bland alla fladdermöss. Benen är korta med kraftiga muskler, och på fotsulorna finns självhäftande skåror. Pälsen är längre än på andra arter.

Enligt en nyligen framlagd forskningsstudie fanns marklevande fladdermöss, likt dem på Nya Zeeland, även i det förgångna. Studien har gjorts på fladdermusfossil från Australien. Man fann då samma speciella anpassningar i skelett och muskler hos en av arterna där som hos den nutida på Nya Zeeland. Enligt ledaren för forskarteamet var de ”praktiskt taget identiska”.[5] [6] [7]

De forntida var dock ett par centimeter större än de nutida, som endast är ca 6 cm långa med en vikt på 15-30 gram. Trots litenheten har de lyckats överleva på marken i såväl forn- som nutid. Idag är fladdermössen de enda inhemska däggdjuren på Nya Zeeland. För övrigt kan nämnas att de i huvudsak lever av insekter, frukt, nektar och pollen och pollinerar en speciell “skogsros” som lever på vissa trädrötter, samt att hannarna konkurrerar om honorna genom sångtävlingar i parningssäsongen.

Av det stora antalet nutida fladdermusarter finns alltså endast två som till stora delar lever på marken. Kanske fanns där fler arter i det förgångna, än de forntida släktingarna till dem på Nya Zeeland? Fossilfynd från många andra djur visar ofta att mångfalden var större i det förgångna än den är idag.

Källor:

  1. [1] PhysOrg.com ↩
  2. [2] Wikipedia ↩
  3. [3] Biological Journal of the Linnean Society 2010 vol 99 sid 233-240 ↩
  4. [4] PhysOrg.com ↩
  5. [5] PhysOrg.com ↩
  6. [6] BioMed Central ↩
  7. [7] National Geographic ↩

Share
Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , | Leave a comment

Afrika eller Asien?

Publicerad 23 maj, 2011 av pa

Debatten om huruvida människans ursprung fanns i Afrika eller Asien går ständigt vidare bland evolutionsforskarna. Som bekant är det Afrika-teorin som varit mest tongivande, och den framställs ofta som ovedersägliga fakta. Men alla forskare delar inte den uppfattningen utan hävdar att människans ursprung finns att hitta i Asien.

Nu har man hittat nya fossil, som dessa forskare tar som ytterligare stöd för Asien-teorin. Dock inte i Asien – utan i Afrika! Fossilen består av några millimeter stora primat-tänder, som silats fram i Libyens ökensand. Tänderna kommer från några olika arter av så kallade anthropoider. Enligt evolutionsteorin är det den grupp som alla apor och även människan tillhör.

De små fossil-tänderna dateras, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan, till 39 miljoner år. Det är den äldsta dateringen på anthropoid-fossil som hittats i Afrika.Trots flera tidigare, noggranna utgrävningar som gjorts här har inga äldre hittats här. Däremot har man hittat anthropoider med äldre dateringar i Asien, mestadels i Kina. Detta leder evolutionsforskarna att tro att dessa primater utvecklats i Asien, för att sedan utvandra till Afrika.

Problemet med resonemanget ovan är dock att alltsammans bygger på teorier och hypoteser. Även åldersdateringen finns det stora problem med. Alla forskare som tagit del av publikationen av fynden är heller inte övertygade att tänderna kommer från anthropoider, utan från tarsier, så kallade spökdjur. (Idag lever dessa i den sydostasiatiska övärlden. Fossil från spökdjur har hittats i Asien, Europa, Nordamerika, men endast några omdiskuterade fossil har hittats i Afrika.)

De enda, egentliga fakta man har är fossil av några små aptänder som hittats i Libyens ökensand. Forskarna beräknar att de apor som tänderna tillhört var några centimeter stora, och vägde ca 500 gram. De tros ha liknat Herr Nilsson i Pippi Långstrump. (Om det nu verkligen var anthropoider och inte några spökdjur.)

Källor: Nature, PhysOrg.com, Science

Share
Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , | Leave a comment

Ständigt äldre redskap

Publicerad 16 maj, 2011 av pa

Åldersdateringarna på fossil och olika slags forntidsfynd blir hela tiden allt äldre. Ett bland de senaste exemplen är några stenverktyg och spjut som hittats i en grotta (Blombos cave) i Sydafrika.

Stenverktyg.

Dateringarna för olika verktyg blir allt äldre - en indikation på att människan redan från början var en intelligent varelse!

Med hjälp av en speciell teknik har verktygen gjorts riktigt vassa, vilket visar på hantverks-skickligheten hos de människor som tillverkat dem. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är verktygen daterade till ca 75 000 år, vilket är 55 000 år äldre än redskap man funnit tidigare som tillverkats på ett liknande sätt.

Men – hittar man verkligen allt äldre fynd i allt djupare lager? Eller har dateringsmetoderna blivit så mycket mer förfinade? Kanske är det snarare så att man sakta men säkert accepterar allt äldre verktyg. Vilket i sin tur påverkar hela bilden av forntidsmänniskan, som sant mänsklig och kunnig inom många olika områden.

I samband med några tidigare fynd från Sydafrikas forntid uttalade sig en forskare för några år sedan enligt följande – “Den gamla uppfattningen att tidiga Homo sapiens inte hade ett fullt mänskligt beteende har till stora delar byggt på frånvaron av bevis. Nu har vi fått fakta som inte stämmer med den teorin. Det kan ha varit så att de tidiga moderna människorna redan hade den förmågan när de först uppträdde på scenen.” De fynd det här gäller har daterats till ca 164 000 år.

Man får heller inte glömma att åldersdateringarna som sådana, ofta har sitt ursprung i den geologiska tidsskalan som från början mer eller mindre var är en ren skrivbordsprodukt. Och som en skrivbordsprodukt känns ofta de siffror där årtusendena flyttas allt längre bort på en linjerad skala (ibland framåt). Det hela blir en smula overkligt och ganska svårt att ta till sig.

Betydligt mer reell blir den historiesyn som skapelsetroende för fram att såväl människan som de arkeologiska fynd hon lämnat efter sig är några tusen är gamla. Att människan inte hade sitt ursprung i någon primitiv förmänniska utan “när hon först uppträdde på scenen” var hon fullt mänsklig och kapabel att tillverka såväl funktionsdugliga redskap som mycket annat.

Källor: New Scientist, ScienceNews, PhysOrg.com

Åldersdateringarna på fossil och olika slags forntidsfynd blir hela tiden allt äldre. Ett bland de senaste exemplen är några stenverktyg och spjut som hittats i en grotta (Blombos cave) i Sydafrika.

Med hjälp av en speciell teknik har verktygen gjorts riktigt vassa, vilket visar på hantverks-skickligheten hos de människor som tillverkat dem. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är verktygen daterade till ca 75 000 år, vilket är 55 000 år äldre än redskap man funnit tidigare som tillverkats på ett liknande sätt.

Men – hittar man verkligen allt äldre fynd i allt djupare lager? Eller har dateringsmetoderna blivit så mycket mer förfinade? Kanske är det snarare så att man sakta men säkert accepterar allt äldre verktyg. Vilket i sin tur påverkar hela bilden av forntidsmänniskan, som sant mänsklig och kunnig inom många olika områden.

I samband med några tidigare fynd från Sydafrikas forntid uttalade sig en forskare för några år sedan enligt följande – “Den gamla uppfattningen att tidiga Homo sapiens inte hade ett fullt mänskligt beteende har till stora delar byggt på frånvaron av bevis. Nu har vi fått fakta som inte stämmer med den teorin. Det kan ha varit så att de tidiga moderna människorna redan hade den förmågan när de först uppträdde på scenen.” De fynd det här gäller har daterats till ca 164 000 år.

Man får heller inte glömma att åldersdateringarna som sådana, ofta har sitt ursprung i den geologiska tidsskalan som från början mer eller mindre var är en ren skrivbordsprodukt. Och som en skrivbordsprodukt känns ofta de siffror där årtusendena flyttas allt längre bort på en linjerad skala (ibland framåt). Det hela blir en smula overkligt och ganska svårt att ta till sig.

Betydligt mer reell blir den historiesyn som skapelsetroende för fram att såväl människan som de arkeologiska fynd hon lämnat efter sig är några tusen är gamla. Att människan inte hade sitt ursprung i någon primitiv förmänniska utan “när hon först uppträdde på scenen” var hon fullt mänsklig och kapabel att tillverka såväl funktionsdugliga redskap som mycket annat.

Källor:

http://www.newscientist.com/article/dn19654‑sharp‑stone‑age‑spearheads‑were‑cooked‑then‑flaked.html

http://www.sciencenews.org/view/generic/id/64807/description/Deep_African_roots_for_toolmaking_method

http://www.physorg.com/news111847910.html

Share
Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , , , | Leave a comment

Ateismens diktatur

Publicerad 11 maj, 2011 av Webmaster

Västvärlden är på väg att glida in i en ateismens diktatur, under vetenskaplig täckmantel. I den diktaturen får evolutionsteorin inte ifrågasättas, men den som gör det möter ofta för häftigt motstånd. Läs denna artikel av Mats Molén publicerad i senaste numret av tidningen Genesis (nr 1/2011).

Share
Kategorier: Tips | Leave a comment

En räka med muskler

Publicerad 4 maj, 2011 av pa

En fossil räka, som fått den hitintills äldsta dateringen, har nyligen hittats i Oklahoma. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan är den daterad till 360 miljoner år. Den ca 7,5 cm långa räkan är mycket välbevarad, även vissa muskler finns bevarade som fossil.

Evolutionsforskarna förklarar de välbevarade musklerna med att vattnet var surt och syrehalten låg där räkan låg begravd djupt ned i havsbottnen. Räkan sägs ha levat på djupt vatten där havsströmmarna var för svaga för att förstöra räkan!

I samma klippformationer som den fossila räkan har paleontologerna även hittat brachiopoder (armfotingar), svampdjur och bläckfiskar som nautiloider och ammoniter. Det vill säga, den typ av havsdjur som ofta hittas djupt ned i de geologiska lagren, dessutom ofta i väldigt stora mängder. Att havsströmmarna skulle varit för svaga för att förstöra alla dessa är lite svårt att ta till sig. Samtidigt som frågorna reser hur de stora sedimentlager, som stelnat till dagens stora klippor, kunnat bildats i svaga strömmar utefter havsbottnen. Även om musklerna inte finns bevarade hos de flesta fossilen, är det långt ifrån första gången man hittar både djuphavsdjur och andra fossil med bevarade mjukdelar.

En troligare förklaring till räkans välbevarade muskler är ett katastrofartat förhållande där starka strömmar fört med sig stora mängder sediment som snabbt begravt den aktuella räkan. Det är då lätt att även förklara den stora mängden av fossil, i såväl samma klippformation där räkan hittats som på så många andra platser runt jorden.

Källor: PhysOrg, BioOne, ICR, Creation.com

Share
Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , | Leave a comment

Staten sponsrar skapelsemuseum i USA

Publicerad 29 april, 2011 av Webmaster

Answers in Genesis, som står bakom Creation Museum i Kentucky, har framskridna planer på att följa upp detta, genom att uppföra en större park, kallad “Ark Encounter”.

Det mest centrala i parken, och som står bakom namnet, kommer att vara en skalenlig modelll av Noas ark. Men det är långt ifrån allt. Bland de övriga planerna kan vi nämna en modell av Babels torn, en tidsenlig stad, en djurpark, en ekovänlig nöjespark och – inte alltför överraskande i sammanhanget – ett flertal olika dinosauriemodeller.

Det lite intressanta i sammanhanget är att staten går in och sponsrar uppförandet av parken. Man motiverar bland annat med att byggnationen kommer att skapa ca 900 jobb, dra in skatt åt staten och bli en fin turistattraktion. Inte så oväntat finns det forskare som kritiserar statens engagemang i det hela, då man menar att staten ska stå fri från religion.

Parken beräknas stå klar år 2014, och vi som besökt Creation Museum och sett hur väl man lyckats med det, kan bara önska Answers in Genesis lycka till och hoppas att de lyckas lika bra med den planerade parken.

Källor: Science NOW, Ark Encounters hemsida

Share
Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , | Leave a comment

Evolutionstron stark i Sverige

Publicerad 25 april, 2011 av Webmaster

Enligt en artikel i Dagens Nyheter, som refererar en global undersökning gjord av Ipsos, tror 41% på Darwins evolutionsteori, medan 28% tror på någon form av gudomlig skapelse. 31% av de svarande var osäkra.

Undersökningen omfattar personer i 23 olika länder. Enligt undersökningen har evolutionsteorin starkast ställning i Sverige, där hela 68% av de svarande uppgav sig vara evolutionstroende.

Källor: Ipsos, DN

Share
Kategorier: Kortnytt | Etiketter: | Leave a comment

Tukanens näbb reglerar värmen

Publicerad 24 april, 2011 av Webmaster

Fågelnäbbar ser som bekant ut på en mängd olika sätt. Den största näbben av alla, i förhållande till sin storlek, har tukanen, en tropisk fågel i Syd- och Centralamerika.

Tukan.

Tukanen har den största näbben av alla fåglar, i förhållande till storleken. Den är inte bara till prydnad, utan till hjälp för att reglera värmen.

Den extremt stora näbben är mycket färgglad, men trots sin storlek väldigt lätt då den är tunn. Tukanen rör sig mycket vigt med långa hopp mellan regnskogens grenar. Den flyger också förhållandevis ledigt, trots att vingarna endast är korta och runda. Bilogiskt klassificeras tukanen till hackspettsartade fåglar.

Flera olika förslag har lagts fram av forskarna om näbbens funktion, och förmodligen finns flera fördelar med dess storlek. Tukanen lever i första hand av frukt, och med hjälp av den stora näbben kan fågeln komma åt frukt i stor räckvidd och ändå sitta stilla på en gren. Näbbens storlek är även till hjälp då tukanen söker föda djupt in i trädens stora hål.

Nu har ett kanadensiskt forskarteam visat i en studie att näbben även fungerar som värmereglerare. Med hjälp av en värmekamera såg forskarna hur snabbt näbbens temperaturen ändrades i förhållande till omgivningen. När fågeln skulle sova kunde temperaturen exempelvis sjunka med tio grader på bara några minuter. Forskarna tror att den kan sänka kroppstemperaturen så snabbt på grund av näbbens många ytliga blodkärl.

Tukanen är inte det enda djur som reglerar sin kroppsvärme genom yttre kroppsdelar. Andra exempel är elefanten, vars stora öron fyller samma funktion, och geten som avpolleterar sin överskottsvärme till hornen. Det har även lagts fram förslag bland forskarna att de stora benkragarna och hornen hos vissa dinosaurier skulle fyllt samma funktion. Man hänför detta till de många blodådror man funnit i fossila horn och benkragar hos exempelvis Triceratops.

Källor: Science 2009 vol 325 sid 468-470, PhysOrg.com

Share
Kategorier: Kortnytt | Etiketter: | Leave a comment

TV-debatt i SVT inställd

Publicerad 19 april, 2011 av Webmaster

SVT Debatt skulle på skärtorsdagen kl 22.00 ha sänt en debatt kring ursprungsfrågorna. I debatten skulle bl.a. Vesa Annala och Göran Schmidt, båda aktiva i Genesis, och Christer Sturmark från Humanisterna ha medverkat.

Frågor som skulle ha debatterats är bl.a.: Får man ifrågasätta evolutionen? Finns några belägg för att den inte är sann? Hur skapades livet annars? Finns det, som Sturmark hävdar, en fara i att ifrågasätta evolutionen?

SVT valde dock i måndags (18/4) att ställa in debatten. Det är oklart varför (av programinformationen att döma ansåg redaktionen tydligen att vargar och hedersflyktingar är ett ”hetare” debattämne), och det verkar inte finnas någon plan för att genomföra debatten senare. Vi i Genesis hade sett fram emot debatten, och kan bara beklaga SVT:s beslut.

Share
Kategorier: Evenemang | Etiketter: | Leave a comment

”Äldsta” varanen

Publicerad 17 april, 2011 av Webmaster

De äldst daterade varan-fossilen har nyligen hittats i Egypten. Fossilen består av ett stort antal benkotor, som enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan, daterats till 33 miljoner år.

Enligt forskarna har den fossila varanen tydliga likheter med bland annat komodovaranen i Indonesien, vilken enligt evolutionsforskarna “endast” funnits till under 700 000 år. Förutom det stora tidsgapet skapar det stora geografiska avståndet mellan Afrika och Indonesien frågor för forskarna. Även om den forntida ödlan var bra på att simma, likt flera av sina nutida fränder, kan den knappast simmat hela vägen. Dessutom simmar de nutida helst i sötvatten.

Enligt evolutionsteorin var Afrika helt isolerat, utan några landsförbindelser, vid den tid som varanfossilen daterats ifrån. Forskarna spekulerar därför över om mindre landmassor kan ha drivit omkring under årmiljonerna och fört med sig det djurliv som levde där, till nya kontinenter och områden. Enligt skapelsetron är tidsgapet mellan den fossila varanen från Afrika och dagens komodovaran inte särskilt stort. Så likheter mellan dem är ingenting konstigt, bara naturligt.

Hur de olika slags varaner som idag lever i Australien, den indonesiska övärlden och på andra avlägsna öar, har tagit sig dit finns flera tänkbara förklaringar till. Även skapelsetroende forskare har lagt fram teorin om att olika slags djur kan ha transporterats med så kallade “flytande öar”, och stigit iland på nya landområden. Dessa forskare räknar dock med ett betydligt kortare tidsperspektiv än vad evolutionsforskarna gör. Forskningen visar att detta skett även i nutid. (Se notisen “Flytt med flytande öar”.)

En annan förklaring är att människan tog med sig varaner då de färdades över haven. Arkeologiska fynd visar att människan tidigt i historien byggde flottar och olika slags båtar. Enligt den bibliska historiesynen har människan och djuren alltid levt samtidigt, och ur det perspektivet är det ingenting märkligt att så skulle ha skett. Idag är vissa ödlor populära sällskapsdjur. Varaner är kanske inte de populäraste, men inte okända i sammanhanget. (Man varnar dock för att det kan vara förenat med vissa risker, speciellt med de största arterna.) Vid tiden före och straxt efter floden kanske människan och varanen, likt många andra djur, stod närmare varandra än idag.

Idag finns varaner i Afrika, delar av Asien och Oceanien. De indelas i många olika arter och varierar i storlek mellan ca 25 cm och ca 3 meter. (Den man nu hittat som fossil i Afrika beräknas ha varit ca 1,5 meter lång.) De olika arterna har anpassat sig till många olika miljöer, men är i grund och botten en mycket enhetlig grupp och indelas därför biologiskt i en enda familj (varanidae) och släkte (varanus).

Källor: PhysOrg.com, Paleontology och Wikipedia

Share
Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , , | Leave a comment

”Äldsta” näbbdjuret

Publicerad 12 april, 2011 av Webmaster

Ett fossilt käkben från ett näbbdjur, som hittats i Australien, har fått den äldsta dateringen som gjorts på fossil från något näbbdjur. Enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan har det daterats till cirka 123 miljoner år.

Studiet av käkbenet indikerar att det forntida näbbdjuret var försett med samma elektro-känsliga näbb som de nutida. Näbbdjurets näbb är utrustad med sinnesceller som kan avläsa elektriska strömmar, så kallad elektroreception. Denna förmåga finns även hos flera fiskarter, bland annat hajar och rockor. Bland däggdjuren är det endast näbbdjuret, och i viss mån myrpiggsvinet, som besitter den förmågan.

Näbbdjur

Med hjälp av sin känsliga näbb söker näbbdjuret föda i vattendrag. Näbben är utrustad med receptorer som registrerar de svaga elektriska fält som alstras av bytesdjuren. Tillsammans med receptorer som registrerar vågor och strömmar i vattnet, kan näbbdjuret bedöma både riktning och avstånd till bytesdjuren.

Då näbbdjuret dyker under vattnet efter föda är både ögon och öron tillslutna med skyddande hudflikar. Även näsborrarna är tillslutna under vattenytan. Näbben blir då det enda instrument som däggdjuret har, då det lokaliserar sin föda under vattnet. Att den utrustats med dessa electroreceptorer är därför av utomordentligt stor betydelse. Näbben är även utrustad med så kallade mekanoreceptorer, som registrerar mekaniska vågor och strömmar i vattnet.

Näbbdjuret är klassificerat i samma ordning som myrpiggsvinet, så kallade kloakdjur eller monotremata. Eftersom de är de enda däggdjur som lägger ägg, samt delar ett par andra unika karaktärer, vill evolutionsforskarna gärna se ett gemensamt ursprung för dessa båda djur. Diskussionen runt det fossila käkbentet handlar därför mycket om när näbbdjuret och myrrpiggsvinet började utvecklas till separata däggdjur, utifrån en gemensam förfader. Utifrån dateringen på 123 miljoner år skulle denna delning skett mycket tidigare än vad forskarna hitintills har trott. Skillnaden bland annat i levnadsmönster, mellan dessa båda djurgrupper är dock betydligt större än likheterna, och några fossila mellanformer som visar på ett gemensamt ursprung har aldrig hittats. Låt vara att fossil från såväl myrpiggsvin som näbbdjur är tämligen sällsynta.

Den fossila käken från Australien är därför ett välkommet tillskott till samlingarna. Men någon evolution visar den knappast på – snarare tvärtom.

Källor: PNAS 2008 vol 105 sid 1238-1242, National Geographic och Lunds Universitet.
Läs mer om näbbdjuret i Genesis nr 3 1992.

Share
Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , , | Leave a comment

Årskonferens i Uddevalla 23-25 september

Publicerad 30 mars, 2011 av Webmaster

Genesis årskonferens går av stapeln 23-25 september 2011 i Uddevalla. Föreläsare är Lennart Saari, docent i biogeografi vid Helsingfors Universitet och Peder A. Tyvand, professor vid Universitetet for miljø- og biovitenskap i Norge. Mer information kommer senare under menyn ”Kurser & konferenser” ovan.

Share
Kategorier: Evenemang | Leave a comment

Märklig flygfisk från forntiden

Publicerad 21 mars, 2011 av Webmaster

I träsk och bäckar i västra Afrika lever en märklig liten fisk, knappt 15 cm lång – fjärilsfisken. Sitt namn har den fått efter sina stora bröstfenor, som sitter just bakom huvudet. Med hjälp av dessa kan fjärilsfisken hoppa upp ur vattnet och glida en bit genom luften när faror hotar. (I naturen har den observerats ta upp till två meter långa hopp, och i fångenskap setts hoppa från ett akvarium till ett annat.) Den kan till och med ”flaxa” lite grann med bröstfenorna, på grund av förstorade bröstmuskler.

Flygfisk.

De flesta flygfiskar lever i saltvatten, som regel i tropiska och subtropiska delar av de stora oceanerna. Ett par undantag finns dock, som flygkarplaxen i Amazonfloden och fjärilsfisken (här på bild) i Afrikas träsk och mindre vattendrag.

Väl uppe i luften andas fisken med hjälp av simblåsan, ett inre gasfyllt organ som finns hos de flesta benfiskar. Genom att reglera mängden luft i simblåsan hjälper den fisken att hålla sig flytande på ett bestämt djup i vattnet. Hos några av dessa fiskar, som exempelvis den afrikanska fjärilsfisken, hjälper den även fisken att andas i luft och syrefattigt vatten.

Fjärilsfisken befinner sig oftast vid vattenytan, med ögonen till hälften över och till hälften under vattnet. Hjärnan är utrustad med extra nervceller så fisken klarar av att ta in vad som sker i både luft och vatten. Då ljuset reflekteras olika i de båda elementen kan detta vara svårare än det låter. Fjärilsfisken lever mestadels av insekter, vilka den fångar vid vattenytan med den uppåtriktade munnen, som har inte mindre än tre käkar, två över- och en underkäke.

Enligt evolutionsforskarna har fjärilsfisken funnits till med sina märkliga egenskaper över flera miljoner år och benämns därför som ett levande fossil. Denna smått märkliga term gavs från början till de djur och växter som trotts varit utdöda under flera miljoner år och sedan upptäckts livs levande. De mest kända exemplen är kanske ginkgoträdet och kvastfeningen.

Numera ges benämningen ofta även till andra organismer som hittats både som fossil och nutida. Företrädesvis då fossilen hittats djupt ned i lagren och de då enligt evolutionsteorin funnits till så gott som oförändrade under flera miljoner år.

Tillbaka till den sötvattenslevande fjärilsfisken är den inte att förväxla med sin tropiska namne, som lever i saltvatten i Indiska oceanen, Atlanten och Stilla havet. Det är dock bara på svenska och engelska de fått samma namn. På latin är namnen, såväl som utseende och levnadssätt, helt annorlunda. Pantodon buchholzi för den afrikanska och Chaetodontidae som familjenamn för den tropiska.

Källor: Proceedings of the Royal Society: Biological Sciences, New Scientist och Wikipedia
Publicerad: 2011-03-21

Share
Kategorier: Kortnytt | Etiketter: , | Leave a comment

Välkommen till nya genesis.nu!

Publicerad 7 mars, 2011 av Webmaster

Vi har gjort om vår webbplats helt, och dessutom bytt både leverantör och teknisk plattform. Allt som fanns på vår gamla webbplats ska också finnas på vår nya webbplats (möjligen på ett lite annat ställe än förut). Om du saknar något, eller hittar fel, kontakta gärna webmaster genom vårt kontaktformulär. Välkommen!

Kategorier: Okategoriserade | Leave a comment