Forskarna har gjort olika experiment för att se vad som händer med marina livsformer under deras första år som fossil (den övervägande delen av fossil består av bottenlevande havsdjur). Man vill bland annat se vilka temperaturförhållanden, vattendjup och kemiska processer som bäst bevarar fossilen. Och man har också fått igång mineraliseringsprocessen så att fossil börjat bildats. Men det har enbart skett vid laboratorieförsök som liknar förhållanden med mycket snabb katastrofartad begravning, inte ute i naturliga miljöer på havsbottnarna.

Numera ser man ofta i artiklar som rapporterar om nyupptäckta fossilfynd att forskarna pekar på hur snabbt fossilbildningen måste gått till. Men fortfarande finns många beskrivningar i såväl vetenskapliga publikationer som populära media om hur lång tid det kan ha tagit för fossil att bildats. Som exempelvis hur en organism kan ha sjunkit till havsbottnen då den dött och sedan legat där länge i bottenslammet innan den slutligen förstenats och blivit till fossil. Hur ett sådant fossil skulle undgått en naturlig förruttnelseprocess är något av en gåta.

Den översvämningsmodell som skapelsetroende forskare lagt fram håller bra som förklaring till hur fossilen bildats. Denna går ut på att olika djur och växter snabbt begravts under stora mängder sand, lera och annat löst material. Översvämningsmodellen förklarar också varför så mycket av det liv som fanns längst ner på havsbottnen bevarats, medan man mer sällan finner fossil av däggdjur och fåglar.

Enligt denna översvämningsmodell bildades de flesta fossil man finner världen över under en kort period i jordens historia, då mycket speciella omständigheter rådde. Över hela jorden kan man se spår efter en gigantisk översvämningskatastrof, inte bara genom de fossil som bildats, utan också i en mängd olika geologiska strukturer och formationer.

Källor: Science 1993 vol 262 sid 1207, Fox How to Make a Fossil och Mats Molén: Vårt ursprung 2000 sid 149-167

• Det finns inga genuint positiva mutationer. Eller för att vara lite mer vetenskapligt nyanserad, man har aldrig observerat några. De exempel på positiva mutationer som brukar framföras är positiva bieffekter av informationsförstörande mutationer som bara innebär fördelar i vissa speciella miljöer. Detta gäller till exempel för bakterier som blir resistenta mot antibiotika och heterozygot sicklecellanemi som kan öka motståndskraften mot malaria.
• Man betraktar inte längre DNA-koden som en endimensionell rad med bokstäver, utan den består av överlappande koder. Det betyder att en given kodsekvens ofta är gemensam för flera olika funktioner. Även om en mutation trots allt skulle råka bli positiv i ett avseende, blir den därför samtidigt negativ i flera andra avseenden. Dessutom utgörs en stor del av den genetiska koden av metainformation, dvs information om information. Det kan röra sig om hur koden ska lagras, läsas, regleras eller repareras. För att en mutation ska fungera behöver den därför ske samtidigt i koden och i metakoden. Detta inträffar inte om nu mutationerna är så slumpmässiga som evolutionsläran hävdar.
• Låt oss dock för resonemangets skull anta att det finns mutationer som är positiva i alla överlagrade koder samtidigt. Då inträffar nästa evolutionära problem. En mutation kan vanligtvis inte väljas av det naturliga urvalet, beroende på att den sker på molekylnivå medan urvalet sker på individnivå. Däremellan ligger lager på lager av biologiskt brus. Det naturliga urvalet är bra på att rensa bort dödliga mutationer, men nära-neutrala (negativa och hypotetiskt positiva) har alldeles för liten effekt på den färdiga individen för att kunna ”upptäckas”. De ansamlas istället i arvsmassan.
• Ånyo, för resonemangets skull antar vi att det finns positiva mutationer, att de är positiva i alla överlagrade koder samtidigt och att de får tillräckligt stor betydelse för den färdiga individen för att kunna selekteras av det naturliga urvalet. Evolutionslärans svårigheter är dock inte överstökade i om med detta. Mutationen kommer nämligen inte ensam utan tillsammans med andra. Även om en av dem råkar vara positiv så är de andra negativa. Den totala effekten för individen är därför fortsatt negativ. Att plocka russinen ur kakan och bara behålla de goda mutationerna är ingenting annat än darwinistiskt dagdrömmeri.

Evolutionsläran kommer snart att falla ihop med dunder och brak. Evolutionsbiologer kämpar idag med näbbar och klor för att behålla sin världsbild trots de nya vetenskapliga upptäckterna. Och detta är förståeligt. Ofta är det hela livsverk som står på spel. Men om man vill behålla någon form av trovärdighet måste man snart lyfta på hatten och avtacka den världsbild som så länge varit den allenarådande i det vetenskapliga samfundet. Richard Dawkins skrev 1987 i sin bästsäljare ”Den själviska genen” att Darwin gjorde det möjligt att vara en intellektuellt hederlig ateist. Kanske gällde det med den kunskapsnivå som gällde då. Men idag vet vi bättre!

För en grundligare genomgång av innehållet i denna artikel, se www.gardeborn.se/Modern_molekylarbiologi.html

Andra forskare är dock skeptiska. Lars Werdelin, paleontolog på Naturhistoriska Riksmuseet, säger i en intervju i Vetenskapsradion att något sådant är så gott som omöjligt att utvärdera. Därtill finns det alldeles för få fossilfynd att jämföra med från samma område i östra Kina med samma tidsdatering som de nyupptäckta fynden. Det mest framträdande drag man funnit hos den människogrupp, som fossilfynden representerar, sägs vara att de haft platt ansikte och väldigt breda kinder, så kallad okbåge. Men detta är egenskaper som även finns hos nutida asiater. Enligt Werdelin är det uppenbart att fossilen i den nypublicerade artikeln rör sig om Homo sapiens. Han anser sig ha svårt att tro att man kan få de nypublicerade fynden till en ny människoart.

Ett viktigt påpekande från Werdelin är också att det inte står någonstans i originalartikeln att det verkligen skulle röra sig om en ny, numera utdöd, människoart. Den slutsatsen har mest stått i sidoartiklar som rapporterat utifrån denna. De kinesiska forskarna som publicerat artikeln har mest bara antytt att det kan röra sig om en ny art. De lutar mer åt att det handlar om en modern människogrupp med ovanligt många s.k. arkaiska eller ålderdomliga drag.

Fossil från människor med sådana blandade drag är nu ingenting nytt. Det har det gjorts en mångfald fynd av tidigare, både i Kina och flera andra platser. (Se Genesis nr 1 2008.) Men intresset att hitta en helt ny människoart, man tidigare inte känt till, är stort bland evolutionsforskarna. Och spekulationerna får lätt fart även om faktaunderlaget inte alltid är så stort.

Alla nutida folkslag klassificeras som en enda art, Homo sapiens. Som bekant finns det här en stor spridning ifråga om utseende, som exempelvis hud- och hårfärg och kroppens och skelettets uppbyggnad. Stora variationer kan ibland förekomma även i en avgränsad del av världen eller enstaka folkgrupper. Ett exempel på detta är en studie, som gjorts på ben från nordamerikanska indianer, av den amerikanske paleoantropologen och evolutionsforskaren Owen Lovejoy. Han säger själv om studien – ”Denna amerikanska samling representerar onekligen en befolkning bestående av arten Homo sapiens. Ändå inkluderar den många ovanliga ben, som förmodligen skulle ha förts till en annan art, eller till och med ett eget släkte, om de hade upptäckts som enskilda fossil”. (Reader J Missing Links, Collins 1981, sid 232, citerad av Ryan Jaroncyk på creation.com)

Frågan är om det någonsin funnits flera olika arter av människor, eller om det bara rör sig om olika folkgrupper eller raser, som utvecklat olika särdrag inom en ursprunglig, gemensam genpool. Aposteln Paulus säger i sitt berömda tal på Areopagen i Aten att Gud ”har skapat människosläktets alla folk, från en enda stamfader, till att bosätta sig över hela jorden…” (Apg 17:26, 1917 års övers). ”Red Deer Cave people” har sin givna plats i detta släkte.

Källor: PLoS ONE, PhysOrg.com, NewScientist och Vetenskapsradion

Någon vetenskaplig publicering av fyndet finns dock inte ännu, då fossilet finns i privat ägo och nyligen har kommit till allmän kännedom. Det skedde genom att ägaren registrerat det som tyskt kulturarv. Och att det nyligen visasts på en stor, tysk mineralmässa i München – The München show. Därmed har det nya Archaeopteryx-fyndet kommit till forskarvärldens kännedom och säkerligen kommer en studie av detsamma snart att publiceras i någon känd vetenskaplig tidskrift.

Källor:
http://mineralientage.de/en/fossilworld/public-days/archaeopteryx-nr-11/ och Smithsonian.com

Trilobiterna var bottenlevande djur, och vissa arter hade bl.a. komplicerade facettögon. De verkar ha gått en plötslig massdöd till mötes.

Trilobiterna levde troligen djupt nere i havsdjupen, och vissa av dem hade komplicerat byggda facettögon. Hos någon trilobit har man till och med funnit fint uppbyggda skydd, likt ett visir runt dess ovanligt, komplexa ögon. Andra arter saknade ögon helt. Namnet trilobit kommer från kroppens tre olika delar, de så kallade loberna, huvud, mellankropp och bakkropp. Man kan hitta rikligt av dem som fossil på många platser runt om i världen, även i Sverige. Trilobiter fanns i en mängd olika arter och varierande storlekar. Vissa av dem kunde bli över en meter långa, men de flesta rörde sig i storleksordningen mellan några millimeter och knappa decimetern. Många trilobiter ligger hoprullade, vilket tyder på att de försökt skydda sig mot någon annalkande fara i dödsögonblicket. Idag är de som sagt (så långt vi känner till) utdöda.

Trilobiterna var bottenlevande och enligt skapelsemodellen begravdes de under stora mängder sediment vid Noas flod. Eftersom de fanns i så rikliga mängder bör kanske några av dem ha överlevt en tid, men kanske inte i så stor skala att de klarade av havsbottnarnas instabilitet, som bör ha varit stor i synnerhet under den första tiden efter floden. Men de väldiga havsdjupen är till stora delar outforskade och vem vet, kanske finns där fortfarande trilobiter kvar i några okända nischer?

Att trilobiterna var bottenlevande förklarar också, enligt skapelsemodellen, varför de hittas så djupt ner i de sedimentära lagren. Enligt evolutionsteorin motsvarar de lager trilobiterna hittats i av en tidsperiod på 300 miljoner år (från kambrium till perm), vilken avslutades för ca 250 miljoner år sedan. För evolutionsforskarna är det något av ett mysterium att trilobiterna kunde överleva i 300 miljoner år och utvecklas i en sådan mångfald av arter och sedan, till synes så plötsligt, dö ut och försvinna. Den förklaring man brukar ge är att de utsattes för rovdjursangrepp av exempelvis fiskar och bläckfiskar. Men frågan blir då varför andra led- och kräftdjur kunde överleva bättre än trilobiterna, som visat sig så framgångsrika under så lång tidsperiod.

Danita Brandt från Michigan State University, som kommit med teorin att trilobiterna dog ut på grund av att de inte kunde byta skal fort nog, är också hon inne på rovdjurstanken. Hon menar att trilobiterna hade flera öppningsmönster i skalet, och att det kanske tog flera dagar för dem innan de fått ett nytt skal. Under tiden var de oskyddade och särskilt utsatta för angrepp. Dagens kräftdjur byter skal betydligt snabbare, för hummern exempelvis tar det några minuter. Och självklart kan man inte med säkerhet veta om det nu tog dagar, timmar eller minuter för forntidens trilobiter att byta sina skal. Men som en förklaringsmodell till deras utdöende känns teorin ändå en smula långsökt.

Men gott om trilobiter har det funnits som sagt, det kan man se av fossilen. Bara på Gotland, exempelvis, behövs det nästan bara att någon gräver en ny kanal eller några dammar, och det vimlar av trilobiter. Då Hemse kanal var nygrävd, hittade en fossilsamlare 300 trilobiter där på några få dagar. Många finns fortfarande kvar, oupptäckta i Gotlands berggrund och på många andra platser runt jorden.

Källor: New Scientist 1997 vol 155 26 juli sid 18, Johansson P “Caught with their cuticles down” och Wikipedia

En förklaringsmodell med en världsvid översvämningskatastrof som Noas flod visar hur forntidens stora fisködlor dött och begravts på olika djup under stora sedimentmassor. Det förklarar också hur många av dessa reptiler är så välbevarade. Det öppnar också för tanken att alla kanske inte dog ut just under Floden utan att några av dem levde kvar i haven även efteråt. Precis som måste varit fallet med andra havsdjur och fiskar.

Forntidens fisködlor ses av forskarna som havsreptilernas motsvarighet till delfiner. Man tror att de liknat delfiner till utseendet, med den skillnaden att de rörde stjärten i sidled. Vissa forskare har även lagt fram teorier om att de hoppade likt delfiner över vattenytan. Storleksmässigt kunde de variera från under metern till stora giganter på över 20 meter. Enligt forskarna simmade de snabbt och kunde dyka till  stora djup. Fossilen visar att deras ögonglober var enormt stora, vilket indikerar att de såg bra även på djupt vatten. Forskarna tror även att de födde levande ungar, troligen med stjärten först, på samma sätt som delfiner.

Källor: PLoS ONE, PhysOrg.com och ICR

När någon ny studie om Archaeopteryx publiceras väcker det som regel genast stort intresse och rapporteras på olika webbsidor. Och självklart kan det vara intressant att känna till att den så kallade urfågeln, åtminstone delvis, var klädd i svart fjäderskrud.

Väl så intressant är att forskarna i studien också såg att fjäderstrukturen är identisk med den hos nutida fåglar. Då fjädern, enligt evolutionsteorin och den geologiska tidsskalan, är daterad till 150 miljoner år drar evolutionsforskarna slutsatsen att ”moderna vingfjädrar utvecklades redan för 150 miljoner år sedan under Juraperioden”.  I och för sig har detta påvisats flera gånger förut. Ett flertal andra studier har också visat att Archaeopteryx var en vanlig, om dock lite annorlunda fågel.

Källor: Nature, Science, PhysOrg.com och ScienceNews

Andra forskare ställde sig tveksamma till studien och menade att att framtida upptäckter snabbt kunde ändra uppgifterna på nytt och placera tillbaka Archaeopteryx på fågelgrenen. Detta dröjde nu inte så länge  – för redan nu, knappt ett halvår efteråt kommer en studie som ger Archaeopteryx dess fågelstatus tillbaka. Studien är publicerad i den ansedda tidskriften Biology Letters, och de forskare som gjort denna har använt en mer detaljerad och noggrann analys för att visa att den så kallade urfågeln gör skäl för sitt namn.^[3]

Det lite märkliga (och kanske tyvärr det förväntade) är att den nya, mer tillförlitliga studien, inte alls ger så många rubriker som den förra sämre underbygda gav. Man undrar därför lite vilket som är mest intressant, i så väl vetenskapliga som populära sammanhang – att publicera trovärdiga fakta eller skapa sensationella rubriker. Det finns dock undantag, måste påpekas, som exempelvis vetenskapslänken PhysOrg.com ^[4] som ofta rapporterar både brett och snabbt.
Ett annat exempel är den brittiska dagstidningen The Guardian, som nu var snabb med att placera tillbaka Archaeopteryx på den pinne den petats ner från i somras.^[5]

Problemet är att många bara ser de första stora rubrikerna, men sällan eller aldrig andra forskares kritik eller då felaktigheterna tillrättaläggs. Tyvärr är Archaeopteryx inte det enda exemplet på detta.

Källor:

1. ^[1] Nature 2011 vol 475 sid  465–470, Xu et al “An Archaeopteryx like theropod from China and the origin of Avialae” ↩
2. ^[2] Nature ↩
3. ^[3] Biology Letters ↩
4. ^[4] PhysOrg.com ↩
5. ^[5] The Guardian ↩

Fiskens bruk av verktyg upptäcktes när en forskare dök vid det berömda barriärrevet, utanför Palau. När han hörde ett mystiskt knackljud simmade han dit, varifrån ljudet kom, och fick se en fisk som rotade fram en mussla på havsbotten. Sedan slog fisken musslan mot en sten för att bryta sönder skalet. Behändigt nog hade forskaren en undervattenskamera i handen och kunde dokumentera sin intressanta iakttagelse.

Att så vitt skilda djur som fåglar, däggdjur och fiskar har en viss intelligens och kan använda redskap förvånar inte den skapelsetroende: En Intelligent Designer har försett sin skapelse med detta. Den evolutionstroende däremot måste förklara hur denna förmåga kan ha utvecklats, kanske flera gånger om.

Källa: Science